Sofie Nyström berättar  i kommentarstråden i Lärarnas tidning att skolledningen på Ross Tensta är öppen för att anordna en debatt i hörsalen, ”där ni får förklara för oss elever, lärare, skolledare, elevhälsoteampersonal, kamratstödjare, elevassistenter, städerskor, matsalspersonal, vaktmästare, skolassistenter, studievägledare, bibliotekarie, IT-pedagog, IT-tekniker” att det de ”dagligen gör är fel”.

Sofie Nyström gör sig alltså till språkrör för såväl elever som anställda på Tensta gymnasium; hon kanske förkroppsligar dem alla. Men på vad sätt kritiserar Niklas Arevik och de pensionerade lärarna i artikeln elever, lärare, elevhälsoteampersonal, kamratstödjare, elevassistenter, städerskor, matsalspersonal, vaktmästare, skolassistenter, studievägledare, bibliotekarie, IT-pedagoger och -tekniker etc.? På vad sätt tog dessa kategorier initiativ till Ross-projektet som frågan gäller? Rossprojektet initierades av utbildningsförvaltningen – med stöd av skolpolitiskt ansvariga i Stadshuset och den dåvarande skolledningen på Tensta gymnasium – inga andra. Det är de som är ansvariga. Men jag tror att huvudansvaret ligger på tjänstemannanivå – se Anita Ferms svar.

Det är möjligt att Sofie Nyström i andanom ser framför sig ett riktigt hallelujamöte. Men jag tror att alla tjänar på en lugn och saklig debatt. Om det nu var så att Ross-projektet var en genialisk räddningsplanka, som kom i precis rätt ögonblick, vad har då skolledningen på Tensta, utbildningsförvaltningen och skolpolitiskt ansvariga i Stockholms stad att frukta av en sakdebatt? Förhoppningsvis kommer ännu fler att delta i den.

Per-Åke Lindblom

För att detta inlägg ska bli förståeligt, måste man läsa de senaste kommentarerna i Lärarnas tidning.

Vad är det för fel med en öppen debatt? Varför skulle inte de "pensionerade" lärarna välja att förmedla sina åsikter via Lärarnas tidning? Har de några särskilda förpliktelser gentemot skolledningen? Varför ifrågasätter du deras rätt att använda sig av deras medborgerliga rättigheter, yttrande- och tryckfriheten?

När Ulrika Byes artikel i DN publicerades, uppbådades internt rena hetsstämningen mot kritikerna. Den här gången kommer inte denna taktik att lyckas. Orsaken till att informatörerna till Byes artikel inte framträdde öppet var naturligtvis att det omedelbart skulle ha "synts i lönekuvertet". Det har jag egen erfarenhet av. Under inledningsskedet av Ross, då jag fortfarande arbetade på Tensta gymnasium, försvarade jag i egenskap av fackföreningsrepresentant några kollegor,som trakasserades av skolledningen. Detta syntes omedelbart i mitt lönekuvert. Jag drog då den slutsatsen att jag skulle äventyra min egen löneutveckling fram till pensionen, om jag stannade kvar. På mitt nästa gymnasium fick jag också en mycket snabb löneutveckling.

Per-Åke Lindblom

(Detta är en kommentar till Niklas Areviks artikel i Lärarnas tidning, som också lagts ut i kommentarstråden i samma tidning)

Niklas Arevik har skrivit en utmärkt artikel om Rossprojektet. Jag slutade visserligen på Tensta gymnasium 2003, men har följt den fortsatta utvecklingen tack vare kontakter med förutvarande kollegor och elever. Dessutom bor jag i Tensta och får höra ett och annat den vägen.

Det framgår tydligt av artikeln att Rossprojektet tillkom på lösa boliner. Den dåvarande utbildningschefen Anita Ferm uppvaktades av Courtney Ross svenske man, Anders Holst, varpå Ferm besökte skolan på Long Island och beslöt sedan att införa Ross-konceptet på Tensta gymnasium. Man kan ju undra över varför Ross School gick över ån efter vatten. Det gjordes överhuvudtaget ingen analys, som vägde Ross-konceptet, som grundas på Howard Gardner pedagogiska teorier, mot andra koncept. Dessutom bortsåg Ferm och utbildningsförvaltningen från att Ross Schools elevunderlag hämtades från ett över- och medelklassområde, där i princip vilken som helst pedagogik är gångbar. Indirekt utgick  utbildningsförvaltningen därmed också från att Tensta gymnasiums huvudproblem var av pedagogisk art. Detta är naturligtvis nonsens; det är bara en av flera faktorer vad gäller en skolas eventuella attraktionskraft. Detta illustreras mer än väl av att det inte ens gick att överföra Ross-konceptet inom USA, från Long Island till Harlem. Ross skola på Harlem stängdes nämligen av skolmyndigheterna i New York.

Howard Gardners teorier om de sju intelligenserna är ett hugskott, som varken går att verifiera eller falsifiera och stöds inte  av vetenskaplig empiri. Han har själv i något sammanhang kallat dem för ”artistiska omdömen”. De skolor som har tillämpat Gardners teorier i USA har aldrig kunnat visa att de är mer framgångsrika än andra skolor. Med utgångspunkt från Gardner innebär Ross-konceptet en tematisk undervisning med en kulturhistorisk infallsvinkel. Men vad är nytt under solen med denna pedagogik? Och varför var utbildningsförvaltningen tvungen att importera den för dyra pengar? Och vad säger att den är mer framgångsrik än om varje enskild lärare på en skola tillåts tillämpa sin egen pedagogik? Den kören kommer att innehålla en massa stämmor, som undervisar på ett varierat sätt.

Ross-projektet infördes uppifrån, genom dekret. Det var aldrig tal om att konsultera lärarkåren på Tensta, än mindre eleverna, och låta den förutsättningslöst ta ställning till Ross-konceptet och Gardners teorier. Det var underförstått att passade inte galoscherna kunde man dra. Detta var uttryck för ett uruselt ledarskap. Det är omöjligt att uppnå framgångar, om man inte förmår att övertyga och entusiasmera medarbetarna med sakargument. Dessutom tillsatte utbildningsförvaltningen en rektor, Inger Nyrell, som helt saknade denna förmåga. Det är betecknande att när LR:s fackmöte skulle förorda en av de tre kandidater, som utbildningsförvaltningen förordade, fick Inger Nyrell inte en enda röst.

Ingen av kommentatorerna till denna artikel har lyckats förklara vari det unika och förträffliga i Ross-konceptet består. Det är snarare fråga om självbesvärjelser och ständigt upprepade mantran. Kan ni inte förklara detta simsalabim närmare?

Ingen kan idag svara på hur mycket Rossäventyret egentligen har kostat Stockholms stad och dess skattebetalare, men det är fråga om en bra bit över 100 miljoner. I princip har pengarna kastats i sjön, eftersom elevantalet kontinuerligt har minskat liksom att Tensta gymnasium är en mer segregerad skola än någonsin, eftersom mer än 90 procent av eleverna har invandrarursprung

Det värsta är naturligtvis att utbildningsförvaltningen fortsätter att sälja Ross-projektet till skolorna i Stockholms kommun – se den resa som 16 skolledare i Stockholm företog till Ross Institute i maj i år. Det lönar sig nämligen inte att försöka sälja Ross-konceptet till svenska friskolor, eftersom de har egna pedagogiska koncept.

Allt går tillbaka på att en rik amerikansk miljardärska vill skriva in sig i pedagogikhistorien som en pedagogikens förnyare. Etablissemanget i Stadshuset och utbildningsförvaltningen är gärna med på noterna, eftersom det inte är deras egna pengar, utan skattebetalarnas, som de strör omkring sig.

Per-Åke Lindblom

Niklas Arevik har skrivit en utmärkt artikel i senaste numret av Lärarnas tidning om Rossprojektet på Tensta gymnasium. Börja med att läsa den!

Per-Åke Lindblom