För nio år sedan gick Tensta gymnasium i Stockholm över till Rosspedagogiken, som importerades från andra sidan av Atlanten. I en artikel i Lärarnas Tidning/Lärarnas Nyheter den 7/9 2012 intervjuades Anita Ferm, före detta utbildningsdirektör i Stockholms stad, som berättade att miljardären Courtney Ross dåvarande svenske man uppsökt henne för att propagera för Rosskonceptet. Ferm gjorde sedan en studieresa till Long Island i New York för att studera skolan på plats. Hon fattade därefter beslutet att införa Rossprojektet på Tensta gymnasium, vilket inleddes 2003. Ferm stöddes aktivt av Per Engback från Utbildningsförvaltningen och den nya rektorn på Tensta gymnasium, Inger Nyrell, och lyckades sälja idén till Utbildningsnämnden. Ferm berättade också i samma intervju att hon aldrig funderade över kostnaderna. Det pedagogiska konceptet var nämligen inte gratis. Det hör till saken att Stockholms stad aldrig genomförde en regelrätt upphandling, där olika alternativ kunde ställas mot varandra. Detta har också påpekats i en anmälan till Konkurrensverket.

I.

Man kan undra varför Stockholms stad överhuvudtaget var tvungen att importera ett pedagogiskt recept utifrån. Berodde Tensta gymnasiums rekryteringsproblem av elever på en misslyckad pedagogik? Den avgörande orsaken till att förortsgymnasierna, med några undantag, i Stockholm fr.o.m slutet av 90-talet drabbades av minskad elevtillströmning var genomförandet av friskolereformen 1996 och senare av införandet av betygsintagningen 2000 till de kommunala gymnasieskolorna. I och med att närhetsprincipen (eleven går i närmsta skola) inom Stockholms kommun övergavs och antalet friskolor snabbt har ökat, så har elevernas möjlighet att välja, eller rättare sagt välja bort, gymnasieskola, ökat. De elever som väljer bort ett förortsgymnasium väljer inte bort undervisningen, eftersom den ännu inte ägt rum. De väljer utifrån rykte, läge och "kamrater". Många elever som är studiemotiverade söker sig bort från dem som är mindre studiemotiverade, eftersom de senare betraktas som en störningsfaktor. Varför man frekventerar en viss restaurang eller nöjesinrättning, beror ofta på vilka andra som går dit, inte i första hand på vilken mat eller dryck som serveras.

Det är självklart att innerstadsgymnasierna har en konkurrensfördel redan på grund av läget. Inom tullarna finns de mest välsorterade affärerna, nöjeslivet och merparten av kulturutbudet i Stockholm. Problemet för förortsgymnasierna är alltså inte bara att de ska konkurrera med friskolor utan även med andra kommunala gymnasier, en situation som är helt absurd. Detta leder till en sortering av eleverna efter skola, inte enbart efter program som tidigare.

Den fjärde nordiska forskningsrapporten PISA Northern Lights IV, som nyligen publicerades, undersökte visserligen i första hand läsförmågan bland femtonåringar i Norden. Apropå den alltsedan 2000 kontinuerligt försämrade läsförmågan i Sverige skriver forskarna, vilket även har relevans i detta sammanhang:

”Samtidigt är skillnaden mellan skolornas resultat blivit större från 2000 till 2009. En möjlig förklaring kan vara att det sedan 1996 har varit möjligt för föräldrarna att fritt välja vilken skola deras barn ska gå i. Antalet friskolor och privata grundskolor har ökat de senaste tjugo åren. Det har betytt att ett ökande antal föräldrar väljer en annan skola än den lokala. Ett fritt val av skolor och ökad sökning till privata skolor betyder därför att den genomsnittliga nivån faller (vår översättning från danskan).”

II.

Ross School startades av Courtney och Steven J. Ross 1991 “to address the urgent need for children around the world to be prepared for and engaged in a future global society.” Courtney Ross är enligt Forbes god för 800 miljoner dollar. Den första internationella samarbetspartnern var just Tensta gymnasium i Sverige. Det är uppenbart att Courtney Ross tror att hon står för ett unikt pedagogiskt koncept och känner sig kallad att skriva in sig i pedagogikhistorien.

Rosskonceptet utgår från Howard Gardners pedagogiska teorier, som grundar sig på föreställningen om minst sju intelligenser[ii]. Denna föreställning saknar stöd i vetenskaplig empiri. Hans intelligensbegrepp har därför också kritiserats för att det inte har preciserat vad intelligens egentligen är utan för att han snarare har vidgat begreppet till att omfatta även vad som i vanliga fall betecknas som förmågor. Gardner själv har medgett att det inte går att verifiera hans teori och betecknat dessa intelligenser som ”artistiska omdömen”. Inte heller finns det någon pedagogisk forskning i USA, som kan leda i bevis att skolor som utgår från Gardners pedagogik är mer framgångsrika än andra. Vissa forskare menar att Gardners teorier inryms i Waldorfskolans teoribildning och alltså inte representerar något nytt under solen.

Rosskonceptet fungerar som en slags tematisk undervisning med en kulturhistorisk infallsvinkel. Det beskrivs på följande sätt av gymnasiechefen Inger Nyrell:

”Eftersom historia/idéhistoria/kulturhistoria är basen för ämnesintegrationen, indelas läsåren i historiska perioder. Dessa i sin tur delas in i units. I varje unit deltar i princip alla ämnen i årskursen. Lärarna anknyter i de olika lektionerna till aktuell unit och ger sina ämnesperspektiv på området. Schemabrytande integrerade projekt genomförs i varje unit. I dessa deltar de ämnen som på ett naturligt sätt bidrar till att ge en fördjupning och helhetssyn på aktuell period (24/1 2012).”

Om undervisningen organiseras på ett bestämt sätt, d.v.s om all undervisning kretsar kring eller utgår från samma tidsepok i en serie av projekt (”units”), kommer eleverna alltså i slutändan att begåvas med ett ”helhetsperspektiv”. Detta resonemang förutsätter att undervisningsformen är överordnad kunskapsinnehållet, lärarnas pedagogiska skicklighet och elevernas engagemang. Det finns inget som bevisar att detta undervisningssätt är överlägset ett mer traditionellt undervisningsätt, där eleverna undervisas i olika ämnen, som eventuellt kan knytas samman i enskilda projekt från fall till fall. Rosskonceptet utesluter att eleverna själva kan ”knyta ihop säcken” utan hävdar i praktiken att eleverna kontinuerligt måste serveras ett helhetsperspektiv, som när allt kommer omkring ändå är ett urval.

Ross Schools misslyckande på hemmaplan, d.v.s i Harlem, visar att pedagogiken inte är den avgörande faktorn för en skolas resultat. Ross Institute drev tidigare tre skolor i New York, två på Long Island och en, Ross Global Academy, i Harlem. 2011 beslutade skolmyndigheten i New York att dra in tillståndet för den senare skolan [iii]. Orsaken var för dåliga resultat; skolan levde inte upp till de minimikrav som amerikansk lagstiftning ställer i detta avseende. Omsättningen av lärarna var hög och skolan hade stora problem med mobbning och våld. Ross Global Academy var den enda friskola (charter school) i New York som drabbades av detta öde i fjol. Det är en sak att bedriva skolverksamhet i välmående villaförorter på Long Island; där fungerar i princip vilken pedagogisk inriktning som helst. Det är en annan sak att starta en skola i Harlem, som har mer gemensamt med Tensta än Long Island. Man kan likna Rossprojektet vid en pedagogisk tvångströja, där alla förväntas spela med samma instrument, t.ex violin, i orkestern. På vad sätt ger det bättre resultat än om alla orkestermedlemmar (d.v.s. lärarkåren) var och en spelar sitt eget instrument, vilket var fallet före Rossprojektets tillkomst?

III.

Rosskonceptet infördes uppifrån utan att lärarkåren på Tensta gymnasium övertygades om att det var den lämpligaste pedagogiken. Dessutom tillsatte Utbildningsnämnden en rektor, Inger Nyrell, som saknade stöd hos lärarkåren. Hon fick inte en enda röst, då de båda fackklubbarna tog ställning till de tre kandidater som Utbildningsförvaltningen hade förordat. I ett brev till personalen på Ross Tensta gymnasium från den 20/12 2011 skriver Marie-Louise Hammer-Åberg:

”Personalen fick möjlighet att ta del av konceptet. För att inte tvinga någon anställd in i det nya, så erbjöd utbildninsgförvaltningen möjligheten att som medarbetare få fortsätta sitt lärararbet på en annan skolka och också hjälp att hitta en plats.”

Men redan den 19 december 2002 antog de båda lärarfacken vid Tensta gymnasium en skrivelse, i vilken man kritiserade hela tillvägagångssättet:

”De nu föreliggande planerna om förändringar av skolans verksamhet, innebärande att den omorganiseras till en s.k Ross-skola, har inte i rätt ordning beslutats i Samverkansgruppen. Inte heller har det sätt på vilket Ross-skolan nu införs beslutats i samverkan.

Dessa brister leder till att de mest berörda av dessa förändringar, nämligen lärarna, inte i verklig mening bereds möjlighet att delta i genomförandet och att detta därför inte heller tar hänsyn till de synpunkter som dessa nödvändigtvis måste kräva att få göra hörda under organisationsarbetets gång. Inte heller får lärarna fortlöpande information om hur arbetet fortgår utan ställs i de flesta fall inför fullbordade fakta när det är för sent att ändra av skolledningen redan fattade beslut.”

I sitt brev bekräftar Hammer-Åberg att lärarkårens enda val bestod i att säga ja till Rossprojektet. Lärarkåren fick naturligtvis ”ta del” av konceptet, men någon möjlighet att påverka projektet hade den aldrig. I samma brev konstaterar Hammer-Åberg med viss förvåning att ”det fanns lärare, som trots att de inte kände sig bekväma med kommande förändringar, valde att arbeta kvar på skolan”. Hon tycks inte förstå att en del lärare egentligen valde att stanna kvar för kollegornas och elevernas skull eller för att de ansåg sig kunna ”stå ut” fram till pensionen. De lärare som bytte skola inom Stockholm stad ordnade för övrigt övergången på egen hand.

Rossprojektet förutsatte övergång till arbetslag. Samtidigt utlovades 20-grupper. Skolan byggdes till och med om för 75 miljoner med lokaler för 20-grupper. Den bakomliggande idén var att arkitekturen skulle påverka undervisningens innehåll och resultat.  Klassrummen förseddes med glasväggar ut mot korridorerna, soffor i klassrummen (togs senare bort), medan katedrarna togs bort. Numera gäller inte regeln om 20-grupper. Det betyder att klassrummen plötsligt är för små. Detta visar också att satsningen på Rossprojektet varken har varit konsekvent eller uthållig. Lotta Edholm hävdar att Ross Tensta Gymnasium (RTG) är en ”IT-intensiv” skola. I sin ”Vision för Ross Tensta Gymnasium” (27/1 2011) konstaterar Inger Nyrell med gillande att utvecklingen på skolan har inneburit att ”att traditionella läroböcker blivit sällsynta”. I stället skall IT och datorer bli de huvudsakliga läromedlen (många bärbara datorer försvann de första åren, vilket tystades ner).  Den ideala undervisningsmetoden för lärarna representeras av PowerPoint-presentationer på löpande band. Det hör till saken att Ross School på Long Island inte är lika IT-intensiv som RTG – detta är alltså ett eget påhitt av utbildningsförvaltningen och skolledningen på RTG.

Under 2012 skall enligt samma vision Rosskonceptet utvecklas, så att de bärbara datorerna/läsplattorna används på alla lektioner och föreläsningar. Inger Nyrells femårsplan sträcker sig till 2015, då ”eleverna upplever att de är delaktiga i samhället”, och ”…känner sig rustade för den globala arbetsmarknaden” och slutligen kommer det att vara ”attraktivt att vara elev vid RTG”!

Men på vad sätt kommer fokuseringen på tekniska hjälpmedel att leda till dessa underbara undervisningsresultat? Om det är så enkelt, står det svenska skolsystemet inför en revolution, eftersom det enda som krävs är en ekonomisk satsning på bärbara datorer och läsplattor!

IV.

Det förmenta syftet med Rossprojektet var att bromsa den minskande elevtillströmningen och att motverka segregeringen, läs förhindra att Tensta gymnasium blev en skola där enbart invandrarelever gick. Vilket har då resultatet blivit? Det nuvarande skolborgarrådet Lotta Edholm är säker på resultatet:

”Ross Tensta har gått från att vara en förortsskola med dalande betygsresultat till en nytänkande, modern och IT-intensiv skola som lockar allt fler elever och där både medelbetygen och högskolebehörigheten ökar för varje år.” ”…en av Stockholms spjutspetsar när det gäller IT i skolan.”

När man jämför hur populära olika gymnasieskolor är, måste man i första hand titta på hur många sökande de har till de nationella programmen. Ross Tensta gymnasium har en mycket hög andel elever på olika individuella program. För närvarande studerar c:a 100 elever på programmet Språkintroduktion, ett program för nyanlända invandrare, som behöver lära sig svenska och som endast läser grundskolekurser. Dessutom har skolan har ett stort antal s k preparander eller elever med individuell studiegång, d.v.s elever som inte är helt klara med grundskolan och har fått dispens för att börja på gymnasiet. Många av dessa elever skulle inte kunna välja att gå på andra skolor, antingen därför att det inte finns platser på Språkintroduktion eller därför att deras betyg inte räcker. I det officiella elevantalet för Ross Tensta gymnasium ingår också eleverna på SALUT, en filial till skolan som ligger i Vällingby. På SALUT går elever som inte är klara med grundskola och i många fall har mer eller mindre allvarliga sociala problem. Skolan får en del av sina elever genom uppsökande verksamhet i samarbete med socialtjänsten. Eleverna på SALUT läser endast grundskolekurser och enheten ligger inte ens i Tensta. SALUT brukar ta in omkring 50 elever per läsår och har för närvarande mellan 40 och 50 elever. En stor del av Ross Tensta gymnasiums elever är alltså inte reguljära gymnasieelever, och många av dessa skulle inte kunna välja att gå någon annanstans. I det officiella elevantalet för Ross Tensta gymnasium läsåret 2010-2011 ingick dessutom eleverna på Digitala rummet, en separat enhet i Kista med en klass. Under läsåret 2010-2011 företog Skolinspektionen en inspektion av Digitala rummet, sedan någon med insikt i verksamheten där hade gjort en anonym anmälan. Skolinspektionen fann att det inte bedrevs någon undervisning i egentlig mening utifrån normal ämnesindelning och gällande kursplaner, och att det ofta inte fanns lärare på plats. Eleverna satt mest och spelade dataspel hela dagarna, och lärde sig således inget av värde. Skolinspektionens granskning resulterade i allvarliga anmärkningar. För anhängare av Ross-projektet är en flumverksamhet som Digitala rummet intressant eftersom den ökar det officiella elevantalet på Ross Tensta gymnasium med en klass. Vad eleverna gör hela dagarna och om de lär sig något är tydligen mindre viktigt.

Studieresultaten mätt som medelbetyg sjönk för Ross Tensta gymnasiums elever under åren 2004 – 2006. Detsamma gällde andelen elever som fullföljde sina studier och som uppnådde grundläggande behörighet för högskolestudier. I Skolverkets inspektionsrapport från 2007 talas dessutom om  ”en sjunkande trend”.

I en skrivelse uppger Erik Åslin, biträdande borgarrådssekreterare, att 87,7 % av avgångseleverna på Ross Tensta gymnasium erhöll slutbetyg 2010. Vi har fått uppgifter från Verket För Högskoleservice som visar att 186 elever gick ut från Ross Tensta gymnasium vårterminen 2011, och att 63 av dessa inte erhöll slutbetyg. Detta betyder att ca 34 % av skolans avgångselever 2011 inte erhöll slutbetyg. I år erbjöds även en del elever i årskurs 3 möjligheten att gå sommarskola, och några av de som inte hade fått slutbetyg i juni kan därför ha fått det i augusti. Hur som helst, att ca en tredjedel av eleverna på Ross Tensta gymnasium inte erhöll slutbetyg 2011 är en alarmerande siffra och den tyder givetvis inte på att Ross-konceptet är något positivt för skolan och dess elever.

När det gäller segregeringen, har denna snarast förstärkts under Ross-projektet – idag har runt  90 % av eleverna invandrarbakgrund.

V.

Vad har satsningen egentligen kostat? Ingen person kan eller vill idag svara på hur mycket Ross-projektet har kostat. Det beror också på hur man räknar. Tensta gymnasium fick c:a 32 miljoner från Kompetensfonden under projekttiden 2003 – 2007. Under samma tid byggdes skolan om för ca 75 miljoner (enligt SISAB). Lägg därtill inköp av nya inredningar som skett i samband med projektet, kostnader för vikarier i samband med studieresor etc. Den totala summan torde alltså ligga långt över 100 miljoner.

Ross-projektet på Tensta gymnasium avslutades formellt 2007, men samarbetet med Ross Institute har fortsatt. Ross Tensta gymnasium (som skolan numera heter) betalar utöver den årliga medlemsavgiften på 10 000 dollar fakturor från Ross Institute för studiebesöken på Ross School. Personal från Ross Tensta gymnasium besöker Ross School 3-4 gånger per år, varav en gång med elever. Flyg och hotell vid dessa resor kostar sammanlagt några hundra tusen (summan varierar givetvis något mellan åren). Resandet har dock minskat under senare år. Tensta gymnasium har också en del lönekostnader bokförda på Ross-projektet. Tensta gymnasium hade under verksamhetsåret 2010 bokförda kostnader på sammanlagt 933 714 kr för Ross-projektet, och betalade alltså inte endast medlemsavgiften.

VI.

Slutord

I maj 2011 arrangerades en studieresa för skolledare från flera kommunala skolor i Stockholm till Ross School på Long Island. I en intervju i Lärarnas Nyheter (nätupplagan) sade gymnasiedirektör Marie-Louise Hammer Åberg att Rosskonceptet skall spridas till fler skolor i Stockholm, och att detta är en prioriterad satsning. Hon sade också att hon inte vet varför Ross-skolan i Harlem fick stänga och att hon inte tänker rota i det.

Varför skall fler kommunala skolor i Stockholm bli franchisetagare till Ross Institute och betala avgifter till företaget och åka på studieresor till deras skolor. Hur mycket skall detta totalt sett få kosta Stockholms skattebetalare och vad är syftet med satsningen? Ackreditering betyder ungefär kvalitetssäkring. Varför skall kommunala skolor i Stockholm söka ackreditering av ett amerikanskt friskoleföretag som uppenbarligen inte klarar att sköta sina egna skolor i USA? Är det inte huvudmannens - i detta fall Stockholms stads - ansvar att upprätthålla kvaliteten i de egna skolorna? När kommunala skolor eller friskolor inte klarar att upprätthålla kvaliteten i verksamheten finns dessutom - i Sverige såväl som USA - myndigheter som skall ingripa.

Det finns ingen som helst anledning att sprida Rosskonceptet vidare, speciellt som inte enda elev har sökt sig till Ross Tensta Gymnasium på grund av detta koncept. Rossprojektet har aldrig kunnat lösa de rekryteringsproblem som Tensta gymnasium fick på grund av strukturella reformer som friskolereformen och senare betygsintagningen i Stockholm.  Stockholm stad har gått över ån efter vatten och importerat ett dyrbart pedagogiskt koncept, som saknade bäring för situationen. Stockholm stad har i praktiken kastat omkring 100 miljoner kronor i sjön. Stockholm stad kunde i stället ha förlitat sig på – och visat respekt för - den kollektiva kompetensen hos lärarkår och personal vid Tensta gymnasium, när det begav sig. Det skulle ha blivit betydligt billigare.

Kay Beckeman/Lena Beckman/Catharina Hedeby/Per-Åke Lindblom/Anders Nilson/Anita Olsson/Malena Rydberg/Britt-Marie Vucetic – samtliga f.d lärare vid Tensta gymnasium

4/4 2012

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Skolvärlden har publicerat "Stoppa spridningen av Ross", som är en förkortad version av artikeln i Dagens Nyheter den 26/4. ...

(Detta är originalversionen av den artikel som publicerades i Dagens Nyheter den 26/4 2012)   Vi som har skrivit denna insändare är pensionerade lärare som har arbetat på Ross Tensta gymnasium och fortfarande känner ett starkt engagemang för skol...

Ross-projektet på Tensta gymnasium bör stoppas, skriver  åtta tidigare lärare på skolan i DN-Stockholm idag. Det är ett dyrt experiment som inte har gett bättre studieresultat. Och varför ska en svensk kommunal skola vara franchisetagare till ett ame...

Lärarnas tidnings reporter Niklas Arevik fick på torsdagskvällen ta emot pris för bästa nyhet på webben på Fackförbundspressens dag. Ytterligare tre priser gick till Lärarförbundets tidningar. – Det känns fantastiskt kul, speciellt med ett så...

Denna text  är en studie i gallimatias och honnörsord och talar egentligen för sig själv. Ross School är också välkänd från New York, eftersom skolan i Harlem stängdes av de lokala skolmyndigheterna. Verkligheten och Rosskonceptet gick inte alls ihop...