Under 41 år har jag varit lärare i Stockholms kommun. Av dessa 41 år har jag tjänstgjort 35 år på Järvafältet - först 10 år i Akallaskolan och de sista 25 åren i Tensta gymnasium. Jag har alltid älskat mitt yrke och varit intresserad av ungdomar och utbildningsfrågor. Jag tillhör de numera pensionerade lärare, som från början var kritiska till Rosskonceptet.

Redan i Akallaskolan på 1970-talet arbetade vi med en viss frivillig ämnesintegrering och 20-grupper. Alltså "intet nytt under solen". Anmärkningsvärt är det väl att vi äldre kritiska lärare, så gott som alla har decenniers lärarerfarenhet av undervisning på Järvafältet. Det var inte många, som lyssnade på oss gnällspikar, när vi kritiserade centrala delar av Ross-konceptet. Var det möjligen så att en del av de kolleger, som entusiasmerades över konceptet, blev det därför att de inte hade så lång lärarerfarenhet - speciellt inte från Järvafältet.

De lärare och skolledare, som nu prisar Rosskonceptet, har¨så gott som alla varit med om att sprida pedagogiken - lärarna ofta som lagledare, vilket synts i lönekuvertet. Man sågar inte av den gren, man sitter på. En del undrar hur jag kunde arbeta två år extra efter min pensionering, när jag så till den grad misstrodde Ross-pedagogiken. Svaret är helt enkelt, att jag tyckte om att undervisa, ville mina elever väl och undervisade på IVIK/PRIVIK, som inte omfattades av Ross-pedagogiken.

Jag undrar också hur politiker och tjänstemän kan veta, att majoriteten av lärarna i Tensta inte bara accepterade utan välkomnade Ross-konceptet. När gjordes denna utvärdering?

Kay Beckeman