Jag har uttalat mig i Lärarnas tidning om Ross Tensta gymnasium. Jag har arbetat som lärare i svenska, svenska som andra språk, engelska och franska på Järvafältet sedan 1976. Först på högstadiet i Rinkebyskolan och sedan 1989 på Tensta gymnasium.  Det som är speciellt med dessa båda skolor är att majoriteten av eleverna ofta har ett annat språk än svenska som modersmål. Av denna anledning anser jag att det är oerhört viktigt att satsa på svenskämnet. Det har också varit det jag har brunnit för under min lärargärning. Ett tag fick svenskämnet också fler undervisningtimmar än poängtimmar. Men i och med att Ross-konceptet, där tonvikten ligger på historieämnet,  infördes, sänktes antalet svensktimmar i timfördelningen. A-kursen fick 80 istället för 100 timmar, ett tag hade vi 120 timmar. C-kursen erbjöds  enbart på S-programmen. Detta kunde jämföras med andra gymnasieskolor där C-kursen erbjöds på alla studieförberedande program.

Det känns lite märkligt att bli avfärdad som en pensionär som ’inte fått som ni velat’ eller som ’ondgör sig över dessa konfliktskapande tingestar (= datorer) eller som ’missnöjd lärare’. Det var mot bakgrunden av mina erfarenheter på Rinkebyskolan och Tensta gymnasium som jag tycker att skolan borde ha profilerat sig på ett helt annat sätt än det som Ross-konceptet går ut på. Vi borde bli bäst på lära ut svenska! Och i det sammanhanget är det lite skrämmande att läsa om rektor Inger Nyrells vision att läroböcker så småningom helt skall vara ersatta av  datorer på Tensta gymnasium. Datorer som eleverna får låna i skolan, datorer som ej får tas hem. Jag tror på datorer som hjälpmedel men jag tror inte på att datorer kan ersätta en  lärobok, inte på högstadiet eller gymnasiet!  Särskilt inte om eleverna har svårigheter med det svenska språket!

Lena Beckman

Under 41 år har jag varit lärare i Stockholms kommun. Av dessa 41 år har jag tjänstgjort 35 år på Järvafältet - först 10 år i Akallaskolan och de sista 25 åren i Tensta gymnasium. Jag har alltid älskat mitt yrke och varit intresserad av ungdomar och utbildningsfrågor. Jag tillhör de numera pensionerade lärare, som från början var kritiska till Rosskonceptet.

Redan i Akallaskolan på 1970-talet arbetade vi med en viss frivillig ämnesintegrering och 20-grupper. Alltså "intet nytt under solen". Anmärkningsvärt är det väl att vi äldre kritiska lärare, så gott som alla har decenniers lärarerfarenhet av undervisning på Järvafältet. Det var inte många, som lyssnade på oss gnällspikar, när vi kritiserade centrala delar av Ross-konceptet. Var det möjligen så att en del av de kolleger, som entusiasmerades över konceptet, blev det därför att de inte hade så lång lärarerfarenhet - speciellt inte från Järvafältet.

De lärare och skolledare, som nu prisar Rosskonceptet, har¨så gott som alla varit med om att sprida pedagogiken - lärarna ofta som lagledare, vilket synts i lönekuvertet. Man sågar inte av den gren, man sitter på. En del undrar hur jag kunde arbeta två år extra efter min pensionering, när jag så till den grad misstrodde Ross-pedagogiken. Svaret är helt enkelt, att jag tyckte om att undervisa, ville mina elever väl och undervisade på IVIK/PRIVIK, som inte omfattades av Ross-pedagogiken.

Jag undrar också hur politiker och tjänstemän kan veta, att majoriteten av lärarna i Tensta inte bara accepterade utan välkomnade Ross-konceptet. När gjordes denna utvärdering?

Kay Beckeman

Kerstin Friborg skriver:

”Under åren 2003-2005 arbetade alla intensivt med att forma Ross-konceptet så att det stod i samklang med de direktiv som gäller för svensk gymnasieutbildning. Arbetet genomfördes med projektgrupp och referensgrupper där snart sagt alla kunde vara med och påverka. Detta innebar naturligtvis inte att vi kunde gå ifrån det uppdrag skolan fått. De som önskade fortsätta på samma sätt som man alltid gjort fick inte gehör för det.”

Detta är en rosenröd beskrivning, som antingen är uttryck för ett kort minne eller ett ytterst selektivt sådant. I ett brev från de båda lärarfackliga organisationerna till Inger Nyrell den 7/1 2003 hette det bl.a.:

”Vid ett för medlemmarna i Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund gemensamt fackligt möte torsdagen den 19 december 2002 diskuterades dessa.

Följande punkter togs upp:

1. Omfattning och förändringstakt vid genomförandet av den s.k Ross-skolan
2. Genomförande av ny arbetsorganisation, innebärande indelning i arbetslag och borttagande av nuvarande institutioner
3. Införande av obligatorisk(?) ”ny” pedagogik, s.k Gardner-pedagogik
4. Viss ombyggnad av lokaler
5. Brist på förtroendeskapande kontakter mellan skolledning och lärare

Enligt Lag om medbestämmande i arbetslivet (MBL) 11§ skall arbetsgivaren innan han beslutar om viktigare förändring i sin verksamhet på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisationerna. I Stockholms kommun har MBL primärt ersatts med ett Samverkansavtal. Detta avtal innebär motsvarande krav på arbetsgivaren och är i ett avseende strängare än MBL. Samverkansavtalet innebär nämligen att arbetsgivare och arbetstagare (genom sina fackliga representanter) skall vara eniga om beslut. Det forum i vilket diskussioner och eventuella beslut skall tas är Samverkansgruppen.

De nu föreliggande planerna om förändringar av skolans verksamhet, innebärande att den omorganiseras till en s.k Ross-skola, har inte i rätt ordning beslutats i Samverkansgruppen.Inte heller har det sätt på vilket Ross-skolan nu införs beslutats i samverkan.

Dessa brister leder till att de mest berörda av dessa förändringar, nämligen lärarna, inte i verklig mening bereds möjlighet att delta i genomförandet och att detta därför inte heller tar hänsyn till de synpunkter som dessa nödvändigtvis måste kräva att få göra hörda under organisationsarbetets gång. Inte heller får lärarna fortlöpande information om hur arbetet fortgår utan ställs i de flesta fall inför fullbordade fakta när det är för sent att ändra av skolledningen redan fattade beslut.

På grund av ovanstående hävdar de två lärarorganisationerna att det är nödvändigt att skolledningen omgående kallar till ett möte i Utvecklingsgruppen för att diskutera hur den eventuella fortsatta vägen mot en Ross-skola skall utformas.”

Brevet är mycket hövligt formulerat, men i sak förintande. Det kan sammanfattas med: Ni kör över oss hela tiden.

Per-Åke Lindblom

Kerstin Friborgs inlägg kan läsas i kommentarsfältet till Lärarnas tidning.

Pengarna ska satsas rätt

Jag är en av de lärare som uttryckt kritik av Rossprojektet. Jag har arbetat 41 år som lärare därav 35 år på Järvafältet. Först på Rinkebyskolan och därefter på Tensta gymnasium. Jag har alltså till skillnad från Inger Nyrell, Anita Ferm, Per Engback och många nu verksamma lärare i Tensta lång erfarenhet av att undervisa ungdomar med invandrarbakgrund. Tänk om vi lärare hade tillfrågats om hur undervisningen på Tensta gymnasium skulle utvecklas för att dra elever till skolan! I stället påtvingades rosskonceptet uppifrån under ledning av en nytillsatt rektor, Inger Nyrell, som ingen på skolan ville ha.

Det förundrar mig hur Inger Nyrell för några år sedan blev utnämnd till Stockholms bästa rektor och hur hon nu gör karriär som gymnasiechef. Är det ingen politiker i kommunfullmäktige eller tjänsteman på utbildningsförvaltningen som känner till att Nyrell så sent som i våras tvingar arbetslag att skriva om protokoll från APT- möten när protokollens formuleringar inte behagat henne? Ett protokoll var till och med justerat av en biträdande rektor. När jag i juni skulle ha ett sk avvecklingssamtal inför min stundande pensionering blev jag efter två minuter utkastad av nämnda rektor med orden:” En sådan som du vill jag inte prata med”. En bra rektor kastar inte ut lärare. Inte ens kritiska sådana. Det var mitt sista sammanträffande med Nyrell.

Jag har alltid trivts med eleverna på Tensta gymnasium och jag har alltid tyckt att man ska satsa mycket på dessa elever. Men pengarna ska satsas rätt. Jag blir djupt bekymrad när jag i Lärarnas tidning läser att gymnasiedirektören Hammer Åberg inte tycker att man behöver ta reda på varför Ross Global Academy i New York tvingats lägga ner. Vore det inte intellektuellt hederligt om Hammer tog reda på orsakerna till nedläggningen innan rosskonceptet sprids vidare till andra skolor i Stockholm? Det är en sak att undervisa mestadels överklassungdomar på Long Island och ungdomar med helt annan bakgrund i Harlem. Det är ju faktiskt skattepengar som ska användas i spridningen av detta omdiskuterade projekt.

Jag förundrar mig också hur skolborgarrådet Lotta Edholm kan påstå att en majoritet av lärarna i Tensta står bakom rosskonceptet. Hur vet hon det?

För övrigt har jag aldrig hört någon elev säga att de sökt till Tensta gymnasium pga rosskonceptet.

Malena Rydberg

En rektor som ingen önskade

Jag har arbetat 30 år på Komvux i Stockholm som lärare i engelska och tyska . Hösten 2002 kom jag till Tensta gymnasium pga nedskärningar av Komvux. 2003 introducerades rosskonceptet uppifrån av politiker och tjänstemän och en rektor, som ingen på skolan önskade, tillsattes för att genomföra detta koncept; ett koncept som mer och mer framstår som kejsarens nya kläder. Som språklärare fann jag det omöjligt att efterleva kraven på datorbaserad undervisning och ämnesintegration. Vid ett studiebesök i januari 2004 på Ross school på Long Island diskuterade jag datoranvändning med lärare på denna skola och fann då att man där var mycket mindre rigorös än på Tensta gymnasium. Jag vänder mig mot att det inte funnits något officiellt forum på Tensta där pedagogiska spörsmål rörande språkundervisning kunnat diskuteras förutsättningslöst. Inger Nyrell, fd rektor på Tensta, säger i Lärarnas tidning nr 13 att ”man har kunnat vara kritisk mot Ross hela tiden. Och det är inget som synts i lönekuvertet”. Detta är inte min uppfattning. Tvärtom. I lönekriterierna fanns kraven på att föra rosskonceptet framåt samt obligatorisk användning av datorer under lektionerna. Som pedagog med lång erfarenhet av språkundervisning finner jag detta befängt. De goda resultat jag uppnådde i min undervisning berodde på att jag avsiktligt bröt mot dessa krav för elevernas bästa. Och det syntes i mitt lönekuvert! En viktig fråga kvarstår: var är den pedagogiska erfarenheten dokumenterad som ligger till grund för rosskonceptet?

Catharina Hedeby

Ross-konceptet

Arbetade fram till 67 års ålder. De två sista åren var jag på IVIK-programmet som inte omfattades av Ross-konceptet.

Mvh
Anita Olsson

(Dessa tre inlägg ligger under artikeln "Dyrt koncept sprids - trots låga resultat )

Missbelåtna med Ross

Bland de kommentarer som finns att läsa till Ross-projektet är den om gamla pensionerade lärare som klagar. Ett tänkvärt påstående. Vi väntar ännu på den dag då de lärare som fortfarande arbetar på Tensta gymnasium börjar framföra negativa kommentarer till projektet eller den då pensionerade lärare som ej längre arbetar på Tensta gymnasium börjar hylla projektet.

Bland de många trådar som hängde i luften när Ross-projektet tvingades på oss var den konflikt som uppstod mellan projektets krav och de krav som den fortfarande gällande läroplanen ställde. Hur väga in elevernas insatser från de delar av skolarbetet som föll inom ramen för projektet och de delar vi arbetade med för att förstärka elevernas kunskapsnivå inför kommande nationella prov som vi var tvungna att ta hänsyn till vid betygsättningen. Naturligtvis skulle dessa två, de bärande momenten i Ross-projektet och den traditionella undervisningen ha ingått i en lycklig förening men det var svårt, bland annat på grund av de krav på korrekt betygsättning enligt gällande läroplan. Detta är ett av många problem som borde ha retts ut innan Ross-konceptet genomdrevs.

Anders Nilsson

(Detta inlägg ligger under artikeln ”Tvingades sluta efter 19 år” )

(Se som vanligt Lärarnas tidning)

Förmodligen åsyftas undertecknad, när Björn Dahlman skriver ”f.d lärare, som inte jobbat på skolan på 8 år, men som ändå säger sig veta exakt hur det förhåller sig genom information från tidigare kollegor och rykten på ’orten’”.

Men jag har inte sagt mig veta exakt hur det förhåller sig på Tensta gymnasium. Jag har i mina inlägg fokuserat på Howard Gardner och Rosskonceptet och hur det gick när det senare genomdrevs på Tensta gymnasium. Dessutom har jag gått i polemik mot era debattmetoder. Ett typexempel på dessa debattmetoder är referensen till Malena Rydbergs förflutna i Clarté. Vad har det med saken att göra? Vilket är ditt eget förflutna?

Jag har alltså inte yttrat ett ord om hur Rosskonceptet fungerat i praktiken sedan 2003, eftersom jag inte har befunnit mig på skolan sedan dess.  Om du inte tror mig, vill jag travestera pastor Jansson och be dig läsa mina inlägg igen. Men varför skulle jag vara helt oinformerad? Jag har hela tiden haft kontakt med mina f.d kollegor, min yngsta dotter gick på Tensta gymnasium efter 2003 och jag har haft kontakt med andra elever, som gått på Tensta gymnasium den aktuella perioden.

Björn Dahlman skriver:

” Hade vi kunnat göra detta utan konceptet/projektet? Ja, det kan man inte svara på. Man kan tycka och tro det, men man kan inte veta säkert. Att uppröras över sådant som hände för nästan tio år sedan i en så föränderlig verksamhet som en skola är på gränsen till fånigt. Före detta missnöjda lärare som nu helt plötsligt dyker upp och säger att det var hemskt det som hände 2002 – 2003, kan jag rekommendera att försöka glömma och gå vidare. Ni har ingen aning om hur skolan hade varit utan projektet/konceptet och era argument för att vi misslyckats håller inte.”

Nej, och du har heller ingen aning om hur skolan hade sett ut, om man hade valt en annan väg. Du tycks mena att bara de som för tillfället arbetar på Tensta gymnasium är värda att lyssna på. Tänk om ändå utbildningsförvaltningen hade haft den inställningen 2002! Penningrullningen skulle kanske inte behövt ha inträffat. När vi talar om Rossprojektet handlar det inte precis om småpengar utan om mer än 100 miljoner som kalaset har kostat, varav en del har hamnat i rik amerikansk miljardärskas fickor. Dessutom skedde satsningen på bekostnad av övriga kommunala gymnasier, särskilt förortsgymnasierna. Vi som bytte skola känner till de reaktionerna hos skolledningarna på våra respektive nya skolor. Därmed inte sagt att de vidarebefordrade dessa till utbildningsförvaltningen.

Per-Åke Lindblom

Sofie Nyström berättar  i kommentarstråden i Lärarnas tidning att skolledningen på Ross Tensta är öppen för att anordna en debatt i hörsalen, ”där ni får förklara för oss elever, lärare, skolledare, elevhälsoteampersonal, kamratstödjare, elevassistenter, städerskor, matsalspersonal, vaktmästare, skolassistenter, studievägledare, bibliotekarie, IT-pedagog, IT-tekniker” att det de ”dagligen gör är fel”.

Sofie Nyström gör sig alltså till språkrör för såväl elever som anställda på Tensta gymnasium; hon kanske förkroppsligar dem alla. Men på vad sätt kritiserar Niklas Arevik och de pensionerade lärarna i artikeln elever, lärare, elevhälsoteampersonal, kamratstödjare, elevassistenter, städerskor, matsalspersonal, vaktmästare, skolassistenter, studievägledare, bibliotekarie, IT-pedagoger och -tekniker etc.? På vad sätt tog dessa kategorier initiativ till Ross-projektet som frågan gäller? Rossprojektet initierades av utbildningsförvaltningen – med stöd av skolpolitiskt ansvariga i Stadshuset och den dåvarande skolledningen på Tensta gymnasium – inga andra. Det är de som är ansvariga. Men jag tror att huvudansvaret ligger på tjänstemannanivå – se Anita Ferms svar.

Det är möjligt att Sofie Nyström i andanom ser framför sig ett riktigt hallelujamöte. Men jag tror att alla tjänar på en lugn och saklig debatt. Om det nu var så att Ross-projektet var en genialisk räddningsplanka, som kom i precis rätt ögonblick, vad har då skolledningen på Tensta, utbildningsförvaltningen och skolpolitiskt ansvariga i Stockholms stad att frukta av en sakdebatt? Förhoppningsvis kommer ännu fler att delta i den.

Per-Åke Lindblom

För att detta inlägg ska bli förståeligt, måste man läsa de senaste kommentarerna i Lärarnas tidning.

Vad är det för fel med en öppen debatt? Varför skulle inte de "pensionerade" lärarna välja att förmedla sina åsikter via Lärarnas tidning? Har de några särskilda förpliktelser gentemot skolledningen? Varför ifrågasätter du deras rätt att använda sig av deras medborgerliga rättigheter, yttrande- och tryckfriheten?

När Ulrika Byes artikel i DN publicerades, uppbådades internt rena hetsstämningen mot kritikerna. Den här gången kommer inte denna taktik att lyckas. Orsaken till att informatörerna till Byes artikel inte framträdde öppet var naturligtvis att det omedelbart skulle ha "synts i lönekuvertet". Det har jag egen erfarenhet av. Under inledningsskedet av Ross, då jag fortfarande arbetade på Tensta gymnasium, försvarade jag i egenskap av fackföreningsrepresentant några kollegor,som trakasserades av skolledningen. Detta syntes omedelbart i mitt lönekuvert. Jag drog då den slutsatsen att jag skulle äventyra min egen löneutveckling fram till pensionen, om jag stannade kvar. På mitt nästa gymnasium fick jag också en mycket snabb löneutveckling.

Per-Åke Lindblom